Övrigt

När döden är en tidpunkt

När livet förändras och någon blir en stjärna…

Det är märkligt hur vi ibland inte känner samma saker när någon dör. Hur olika personers bortgång kan skapa så olika upplevelser. Det är inte för mig som för alla andra när någon går bort. Det kan ju alla säga.

Men för mig som är öppen för andevärlden, intuitiv och högkänslig är det också ett faktum att jag funkar inte som alla andra som är öppna för andevärlden, intuitiva eller högkänsliga. Det kan också andra säga.

För mig är döden något jag ser och känner en tid före det ska ske. Det är inte ofta som jag överrumplas av en sådan nyhet. Ibland vet jag till och med när det ska komma innan personen själv vet om det. Innan jag svarar får jag upp en klar bild med tillhörande känslor och förklaring (medialt klarvetande) om vad samtalet ska leda till. Om sedan inte just det kommer fram i samtalet så vet jag att detta är startskottet för vad som komma skall.

Det händer att jag lider i min ensamhet med dessa fakta och jag försöker påminna er alla om att vi inte ska veta när vi ska dö. Det är inte så berikande att leva och lära så mycket vi kan om vi visste när vi ska dö. Det är lika fel som att tolka en tredje person, eller göra en kortläggning åt någon /om någon som inte vet om det.
Det finns mycket jag vet och som jag inte kan säga till någon, just för att det är det där man inte ska veta. Det där om tidpunkten som gör att vi inte gläds och lär utan allt stannar upp lite för tidigt – om vi visste.

För några år sedan lämna en släkting jordelivet och jag bröt ihop totalt. Det var så mycket ilska och känsla av hens feghet som triggade mig till ilskan. Så sorgen fick ta sjumilakliv bakåt och vänta. Sorgen gjorde allt så tungt, meningslöst och värdelöst. Jag minns fragment från tiden runt begravning och jag hade jättesvårt att acceptera andras ledsamhet och saknad. Men när hen skulle lämna jordens vibration, vilket var en längre tid efter begravningen, så blev det ändå jag som fick hjälpa hen. Jag och Ainbusk. I en lägenhet jag inte kunde grunda mig i och en mörk kväll där jag äntligen fick släppa ut min sorg. Min saknad kändes oändlig och överraskade mig så mycket.

Några år senare kom hen på besök om natten och stökade till min och familjens sömn ordentligt. Jag gick runt i huset och undrade vem det var, för jag ville inte acceptera mina gåvor som redan svarade mig vem det var. Det blev vår avlidne hund som till slut hjälpte mig i den sannaste utan drömmar. Det var en märkligt stark ilska jag fick upp och jag förstod direkt där i mörkret vem hen var, för min hund skulle aldrig ljuga. Min hund hade aldrig förr mött mig så äkta i min dröm och min hund visade mig svaret. Med tacksamhet och överrumplad av besöket kunde jag sakta ta mig vidare i mina gåvor och bearbeta både ilska och sorg, acceptera mitt ljus och lära mig oändligt mycket mer om hur jag fungerar.

När livet förändras och någon blir en stjärna är det ofta med sorg, förtvivlan och saknad vi andra lever kvar.

Men så finns det tillfällen då döden är tidpunkten för frid, ljus, vila OCH någon form av glädje och tacksamhet. Då det blir en tid, en stund med före och efter.

Jag tackar dig faffa Sture för…
… alla fina minnen vi hunnit knyta i min barndom, i mitt unga liv och som vuxen.
… att du så ärligt låtit mig och min familj lärt känna dig.
…att du var du även sista gången vi sågs.
… att du vågade tala om döden så naturligt med mig. 🙏

Jag känner sådan tacksamhet att få ha er, faffa och fammo, som förebilder i att leva tillsammans, få ett långt liv tillsammans och att ni fick vara ni så långt det gick.

Jag gläds åt så mycket. Så många värderingar och lärdomar som kommit ur min relation till er.

Men mest av allt, nu efter tidpunkten för död, känner jag glädje att din vilja fick ske. Äntligen är du i frid, med ljus och lugn runtomkring, hos fammo och alla de andra.
De var så fint hur de mötte dig och ville omfamna dig i kärlek och lärdomar.

Jag hör små kaffekoppar klirrar, ser starka händer sträcka fram till dig. Känner värmen av omhändertagande kärleksfulla famnar möta dig.
Jag känner din frihet, din iver, ser dig skratta så hjärtligt och jag hör vad du säger.
Tids nog lugnar sig saknaden och vi som är här har varandra mellan era besök.

Älskar dig faffa! ❤️ Vila nu ut så ses vi när din själ åter står i balans. 🙏

/ Linda

Kommentarer inaktiverade för När döden är en tidpunkt