Övrigt

När tiden springer före dig hela tiden.

Andas!

Det lätt att man springer med och glömmer reflektera.

Det är just DET som är det viktiga i vardagen. Reflektion!

Jag minns speciellt ett minne då jag kommer tillbaka – kändes som om jag vaknade – och ser skärmen, lapparna, blocken och alla rutor jag öppnat på datorn. Jag minns alla ljud som totalt övermäktiga och det är tyst i huvudet. Sakta kan jag minnas min tanke och hör rösten, -Vart är jag?

Vart är jag? Tänk om jag upplever just detta när jag sitter i bilen, har barnen i baksätet och jag precis kört över någon annans barn som sprungit ut i vägen. Jag har kört över en människa och har mina små med mig. Jag har ingen kontroll och jag har inte fokus på någonting. Jag vaknade just till liv, kom tillbaka och ser och hör det första efter att katastrofen är ett faktum.

DET var det första som kom till mig när jag fick min rejäla black-out på jobbet för många år sedan.
DET var min verkligen ändå in i ryggmärgen.
Jag kunde inte andas normalt, jag blev stel av skräck och jag insåg att jag inte visste vem jag hade i luren. Hade hunden dött, maken fått ryggen bruten eller grät hon för en skadad arm? Jag visste knappt om jag pratat med henne eller om jag svarade mitt i min black-out. Jag visste bara en sak – Du kommer köra över någon om du inte stannar detta nu!

Trots detta otrevliga på min arbetsplats för många år sedan, och trots att jag sprungit genom dag och natt i flera år rakt in i famnen på utmattningen, så startade jag nästa dag med den vanliga magknipen, sucken, paniken och svalde. Jag åt frukost med barnen, eller de åt, och jag lämnade dem på dagis trots att händerna skakade när jag körde bil. Jag sa till dem båda med gråten i halsen och tårar i ögonen; – Jag älskar dig. Ha en fin dag.

Jag var hög på adrenalin när jag kom in genom ytterdörren och skulle bestiga trappan upp till min arbetsplats. Det ringde i öronen och benen blev genast bly-tunga likt blöta kläder och jag kämpade mig uppför.

Jag fick min första black-out den dagen där i trappan, vad jag minns. Och jag kommer inte ihåg om jag mötte någon på väg in på kontoret genom korridoren. Hur jag lyckades få upp passerkort och dörr vet jag inte. När jag startade skärmen på on-off-knappen kom den…..Den dagens stora black-out, tillsammans med en efterföljande panik-attack som jag svalde och började gråta mig igenom. Mitt minne från detta, vad jag sa, vilka jag såg och vad jag tänkte, är nästan helt obefintliga.

Livet runt omkring fortsatte likt en fabrik. Samtal och arbetsuppgifter utfördes och jag minns inte hur klockan kunde springa iväg så fort. Jag tror att det tog 2 timmar innan jag hade pratat med två personer och åter satt i bilen.

Jag skakar så händerna knappt kan ringa maken. Det gick inte att lugna utan paniken bestod av……
Slå numret och ring – han måste upp i andra änden innan jag inte är med längre.
Så när han svarar hyperventilerar jag istället för att bli lugn. Nu är han med och jag har inte tappat kontrollen än. Jag svalde min stolthet och lät honom bära mig, ta ansvar för mig och hjälpa mig vidare. Han var flera mil ifrån mig, men samtidigt precis där. Han var den starke som älskade mig oavsett. Han fick ansvaret för mig eftersom jag inte längre visste vad jag gjorde eller vad som skulle hända. Den chocken kan inte ha varit så lätt för honom att bearbeta i efterhand, eller?

Jag hade ingen annan jag kunde släppa in. Ingen annan som jag helt ärligt vågade lägga mitt liv hos eller ansvaret att guida mig hem denna dag. Jag visste bara att han fått hämta mig några veckor tidigare för att jag inte ens kunde gå. Yrseln var så enorm att jag inte vågade köra bil. Och när det lagt sig fortsatte jag springa. Springa in i famnen på utmattningen. Sprang och sprang tills black-outen kom dagen innan.

Sårbarheten, tröttheten, urlakade orken i mina armar och skaket min kropp kunde framkalla – det är reaktioner som jag länge lärt mig leva med. Men det gick inte längre och det skulle inte gå. Så jag är idag, flera år senare, så oerhört tacksam att jag förstod allvaret och vågade be Mattias om hjälp. För utan honom vet jag inte vem jag klarat att vända mig till.
Det jag vet är att utan honom hade jag inte tillfrisknat så bra för att börja fungera igen.

Det är farligt att inte reflektera!

Vi hade inte gjort det på flera år, trots allt vi varit med om. Allt som hänt oss och som vi bara fick acceptera – i andra händers bestämmande roll. Vi valde det lilla vi kunde och upplevde det som hände och vi kämpade på – utan reflektion.

Lärdomen av detta är att reflektion är det viktiga i alla lärdomar. Det är genom reflektion vi lär känna oss själva, situationen och hur vi känner inför att lösa nya situationer och svårigheter. Vi lär oss reflektera prioriterings-ordningen i vardagen både för oss som individer och för vår familj. Det är i reflektion vi bygger ut vår grund, förstärker den och klarar möta framtiden utan stress och språng. Det är genom reflektion och efter reflektion som vi kan ta kloka beslut så tiden varje dygn och omsorgen för oss all i familjen blir rätt gentemot vad insatsen i vardagen är. Ibland måste man ändra på vissa förutsättningar – vare sig man gillar och vill det eller inte.

Springa gör man frivilligt för att träna, skynda fånga någon i nöd för stunden eller om man gillar läget på en varm sommaräng. INTE 365 dagar och nätter om året. DÅ och DÄR springer man INTE!

Så hur reflekterar du? På vilket ställa känner du dig mest i balans, landar i ditt inre närvarande andetag och kan se på det du varit med om i en reflektion? Det är inte värt att springa vidare utan eftersom vi är människor – inte maskiner.

Reflektion kan vara att prata, om så för sig själv, eller skriva. Att dela med sig och manifestera det du låter dig själv höra eller uppleva av det du reflekterar. Det är att samtala med sina minnen oavsett om du gör det i ensamhet eller med någon annan. Det kan ske i samtal med en främling, terapeut eller vän. Det viktiga är inte hur du reflekterar utan ATT du reflekterar. Och bredvid dina reflektioner behöver du testa de saker som kan ge dig mer energi tillbaka, det som skruvar ner ditt springande så du istället kan gå. För vi ska inte heller springa på stället.

Idag har jag möjlighet att hjälpa andra genom mina lärdomar. Att vägvisa andra som inte längre vill springa. Jag vägleder och inspirerar andra till att sluta springa och börja gå i vardagen, ta kontroll, känna nuet och skapa mer tid över!

Det är genom REFLEKTION som du läker dina skador när du tagit i.

Det är genom reflektion du HITTAR din värdegrund att bygga resten av ditt liv.

Det ÄR genom reflektion du hittar vem du är – vart du är på väg och varför!

Välkommen till en stund av reflektion!

Låt ljuset i mig reflektera ljuset i dig!

Namaste!

/Linda

Kommentarer inaktiverade för När tiden springer före dig hela tiden.